Höga Kusten del 1 Veåsand-Mjältön och Önnskäret
Kategori: Paddelturer
Nu finns tid att berätta mer om våra dagar på Höga kusten, och även att få med några av de många bilder som fotades med min kamera. Pelle och jag åkte hemifrån med bilen fullpackad, och våra NDK-kajaker, Romany och Pilgrim, på taket. Tidig start, eftersom resan tog nästan 9 timmar med lunchstopp och raster.
Från Veåsand en blåsig kväll
Vid Veåsands strand, nedanför Skuleberget, lastade vi kajakerna, bilen parkerade vi på campingens parkering. Kostade 40 kr per dygn, men det fick vi ta. Inne i viken märktes det inte av vinden så mycket, men när vi kom ut på den öppnare delen efter viken och fram till Mjältöns södra spets var det vågigt och skvalpigt.
Det var en finfin sandstrand, skyddad från vågor och vind, och inte bara det, det var dessutom en tvillingstrand, av det slag som vi såg på flera ställen på Helgelandskusten!
Även om det blåste därute, så var det varmt i luften, så det blev bad först, och sedan mat och läger. Det låg en liten stuga på huvudön, men ingen var där som tur var för oss.
På stranden växte backtimjan och färgade marken cerise.
Lite regn droppade precis när vi skulle äta, så tarpen kom upp. Sedan var det dags för öpromenad, fast bara på vår lilla del, den som var förbunden med stora Mjältön genom tvillingstranden.
Vi fick ett vackert skådespel på kvällshimlen innan vi kröp in i tältet.
En solskenshistoria på en paradisstrand
Morgonsolen värmde upp tältet, och det blev ett bad för att svalka oss. Frukost under klarblå himmel!
Utan någon egentlig plan följde vi Mjältöns östra sida, såg den fina Baggsandsbukten (utsatt för sydlig och ostlig vind), där flera tält syntes, och en båt.
Vi fortsatte och paddlade in mellan Mjältön och den mindre ön Önnskäret. Oj, oj, vilken fin ö! Flera stränder och fina tältplatser, men den allra finaste, den uppenbarade sig där sundet gjorde en krök runt Önnskärets nordvästra spets.
Vi undrade varför det var stod en beachflagga vid grillplatsen, där det stod P4 Radio Västernorrland.
Men vi fortsatte norrut, följde Mjältön upp till Norr-Aspviken. Både medvind och motvind på vägen. Det var en djup vik, fin. Men inget vi såg kunde mäta sig med den där stranden på Önnskäret som vi paddlat förbi. Som tur är tänker vi nästan alltid lika, och det var ett enkelt beslut att paddla tillbaka till Önnskärets udde. Vinden hade lagt sig lite på tillbakavägen så det blev inte så mycket motvind alls.
Det är vi så himla nöjda med att vi gjorde. Klocken var inte så mycket, men vi kände att det var läge att njuta av just den här stranden. Det blev bad och sen lunch där på den fina stranden. Vattnet var varmt och skönt. Lätt att gå i, eftersom det var fin sandbotten och blev djupt ganska fort.
Exotisk känsla på den här platsen!
Ja, där låg vi och hade det alldeles fantastiskt hela den dagen. Läste, badade, läste, åt, badade. Det kom förbi några kanotister, några båtar som avundsjukt tittade på oss som hade norpat den här stranden, men annars väldigt, väldigt, lugnt och stilla. Berget mitt emot oss, på Mjältön som är Sveriges högsta ö, var exotiskt bergigt. Så annorlunda mot vår hemmaskärgård i Östergötland.
Kvällens underhållning stod en stekel för. Den släpade på en stor grön larv, och hade gått minst
20 meter över sanden och upp på stenarna, med vissa inslag av klippklättring. Till slut nådde den målet, som visade sig vara att släpa ner larven i ett litet hål i sandmarken ovanför en sten, och täppa igen med sandklumpar. Det hela väckte många frågor kan jag säga.
Vi satt länge på stranden och såg solen gå ner bakom berget. Vilken underbart fin dag!
Ulvöhamn med mjukglass
Lika fin morgon som dagen innan. Det blev många bad både innan, under och efter frukosten.
Fler kanotister paddlade förbi nästa dag, och en av dem, en man i en Zegul Arrow-kajak, stannade och pratade lite. Hemmahörande i Örnsköldsvik, och paddlade gärna omkring i det här området. Han menade att vi hade lyckats hitta den finaste stranden, och vi kunde inte annat än hålla med. Ulvöhamn var lite för turistigt och överskattat, tyckte han, och tipsade om fina Trysunda, som var mindre, lugnare och jättefin ö.
När vi väl kom i väg var klockan närmre tolv. Då hade precis en man i en motorbåt stannat och frågat om vi var på väg därifrån. Han var väldigt sugen på att gå i land på paradisstranden. Han var lokalbo som hade stuga på Mjältön, och han berättade även hur det kom sig att det stod en beachflagga där. Det var ett radioprogram där olika reportrar hade släppts ut i naturen på olika ställen och så skulle de ta sig tillbaka till land med hjälp av ledtrådar, kajaker och annat. En av flaggorna glömdes kvar. Han hade hjälpt till att köra ut folk till öarna. Även den här mannen tyckte att Ulvöhamn inte var det bästa på Höga kusten, Trysunda var finare tyckte han. Lät ju verkligen som om det var ett ställe för oss att kolla upp.
Solen sken, himlen var klarblå, vattnet glittrade. Vad som förvånade oss var hur lite salt vattnet var, verkligen bräckt vatten!
Mot Ulvöhamn! Inte lika mycket vind som gårdagen. Höga bergsbranter, inte så lätt att gå iland, och verkade vara svårt att hitta tältplats.
Sandstränder här och var inne i Ulvösundet. Där var det lilla samhället, på Norra Ulvön. Sjöbodar längs med vattenkanten, de flesta uthyrda till turister verkade det som. Vid en liten strandbit skymtade vi öns väktare, en ylande ulv, och en glasskiosk. Krogen öppnade inte förrän 17, så vi bestämde att det blev glass och sedan egen lunch.
"Jag blev glad när jag såg storleken på våfflan!" sa Pelle. Det var en stor våffla som rymde mycket och god mjukglass och lakritsströssel, och inte rann glassen ner på handen heller. Mums!
På stranden på andra sidan sundet, på Södra Ulvön, gjorde vi lunch. En fransman hemmahörande i Stockholm kom fram och pratade. Han rodde över från sin lilla segelbåt som låg ankrad i sundet. Han hade seglat från Stockholm!
Utsidan av Södra Ulvön var klippig, och däremellan stora områden av stenar. När vi paddlade längs ön var det stilla och havet var lugnt. Otroligt fint.
Vi hade lite lösa planer på att paddla hela vägen in till Veåsand, och kanske åka vidare, för det skulle bli regnigt och blåsigt dagen därpå. Men kvällen var så vacker att det kändes synd att lämna området. Så vi tänkte att vi kan paddla tillbaka till första nattens strand, övernatta och sedan paddla in tidigt innan regnet, till Veåsand och hitta på någon landaktivitet. Vi hade inte fyllt på vatten i Ulvöhamn, eftersom vi hade tänkt göra det i Veåsand. Kanske fanns det vatten vid kapellet i Grunnan?
Kapellet i Marviksgrunnan
"Saknar du något?" frågade Pelle när vi klev fram på spången längs med den lilla hamnen med sjöbodarna runt om. Mm, skulle vara en död hund i vattnet då. Av någon anledning kom båda att tänka på små grönländska bosättningar där det vid ett par tillfällen låg döda hundar i vattnet. Det var något som påminde om de grönländska byarna. Givetvis låg det inte en död hund i vattnet, och det var tvärtemot de grönländska bosättningarna väldigt prydligt och välskött, både hamnen och de små sjöbodarna och husen.
Vi skymtade kapellet på en höjd, och gick dit. Det var ett väldigt fint litet kapell, men det var låst. Och inget dricksvatten syntes till.
På väg tillbaka till kajakerna dök det upp en hund, och en dam. Jag frågade om det fanns dricksvatten. Damen kom ner till oss från sin lilla idylliska stuga. Min fråga blev starten på en lång stunds prat med damen och hennes hund Gösta. Hon berättade Marviksgrunnans historia, om gruvbrytningen, hur det varit förr, och hon öppnade och visade oss kapellet och berättade allt om det. Framför allt om de unika klenoderna som fanns där, bland annat en predella. Predella hade vi aldrig hört talas om, men det är den bild som står nedanför fönstret. Men den riktiga predellan fanns numera på museum, fastän originalet funnits där i flera hundra år, utan att någon kommit och tagit den.
Det märkligaste var den gamla stören som hängde under prediksstolen. Gösta, som enligt damen var en mallig hund, somnade ett tag medan vi fick veta allt om kapellet.
Det var nog en dryg timme senare som vi sa hejdå och paddlade iväg. Kvällen var magiskt stilla, vattnet och himlen en kaskad av blåa nyanser och själva vattnet såg ut som siden så slätt. Otroligt lyxigt att få uppleva detta.
Vi paddlade över till Storsand, på Ullångersfjärdens södra sida, Mjällomhalvön. Det var fint, men det var en del folk där, så inte så bra att slå läger. Nej, det fick bli den fina stranden vi varit på första natten.
Sen kväll, och kvällsmat som inte krävde något vatten att tala om. Dessutom nutellarullar - det är nutella på tortillabröd!
Grå morgon, och lite regnigt. När vi paddlade regnade det mer. Och blåste, som det hade gjort till och från under hela natten.
Vi fyllde våra tre vattensäcker, totalt 12 liter vatten. Det blev pizza i Docksta, och handla mer bröd och nutella, och lite andra godsaker. Nu var det tid för landaktiviteter på Höga Kusten.
