katinkakajak.blogg.se

 

 

Det blir frukost på matplatsen utanför köket. Konkurrensen om de få eluttag är hård, men vi lyckas få ett uttag att ladda i. Vi gör oss ingen brådska, och strax före ellva är vi redo att paddla iväg. 

 

Det blir paddling på östra sidan om Öbolandet, i motvind. Vi möter en hel del paddlare, som förmodligen hyrt kajaker på campingen och har gjort det kloka valet att paddla motsols. Solen skiner, och Trosa är fullt av flanerande turister. 

 

Det blir en fin sightseeingtur upp en bit i kanalen. Pittoreskt så det förslår. När det kurrar i magen vill vi stanna och köpa fisk från en fiskkiosk som vi såg tidigare. Längs med hela kanalen är det fullt av förtöjningsplatser. Vi tror att många av dem inte används av någon och chansar på att låna en. Jag stannar vid kajakerna för säkerhets skull om någon kommer och ska ha platsen. Pelle går iväg och kommer tillbaka med ett spännande paket. 

 

När vi öppnar ligger där en gyllene fisk. Men vad ska vi äta med? Det är lite svårtillgängligt att komma åt våra matlådor i kajakerna. Jag går och hämtar bestick och får även med några servetter och en citronvåtservett av den omtänksamma damen i fiskkiosken. 

 

Då är det bara att hugga in! Den rökta siken är nog något av det godaste jag ätit! Mums! Inte hade vi något att äta till, men det gjorde inget. 

 

Ingen har gjort anspråk på förtöjningsplatsen, så vi bestämmer att vi kan kila iväg båda två och köpa efterrätt. 

 

Dagens färd bär österut. Vi har diskuterat färdväg noga. Övervägt om vi ska ta vägen upp mot Södertälje. Det blåser fortfarande mycket där det är öppet. Och så har vi ju hört om Torö stenstrand och Öja och vattnen däromkring. Vi vill inte riskera att inte kunna gå runt längst söderut vid Ankarudden om det skulle ligga på med jättevågor och vind. Men Södertäljevägen känns inte så lockande, så vi far ändå österut, men har sett ut en väg som är mer skyddad. Målet är fortfarande Mariefred, och som tur är har vi en snäll vän som kommer att hämta upp oss där, på lördagen om en dryg vecka. 

 

Vattnet är grönskimrande!

 

Vi hade diskuterat att eventuellt paddla ner till Järflotta för nattläger, men när vi hör att det finns fina platser på vägen så tänker vi att vi inte behöver bestämma oss utan tar någon bra plats när vi ser den. Vi säger hejdå till den lilla familjen, och ger oss sedan ut ur viken och paddlar nordost.

 

 

 

Det visar sig att vinden på något jävligt sätt kommer rakt mot oss, och det blir värsta motvindssträckan på hela resan, vad jag kan minnas. Fyra kilometer riktigt kämpig, satans motvind, och det känns som om vi aldrig kommer fram till den där bron där vi hoppas att vi ska få lä. Efter att ha paddlat igenom ett smalt sund kommer vi ut i en stilla vik, och bara pustar ett tag och låter kajakerna glida bäst de vill. Det är brant och ganska otillgänglig strandlinje var vi än ser. 

 

Men så uppenbarar sig en fantastisk klippa - det är en enorm stenval som magnifikt reser sig ur vattnet till vänster om oss. Och det ser ut som en helt platt gräsplätt mellan de två runda stenarna. Perfekt för ett tält! Vi bestämmer oss med en gång. Här blir det kväll! 

 

Solen lyser på valklippan. En gammal ek bildar ett ljusgrönt takvalv över tältplatsen, och bakom oss reser sig ett högt berg. Så vacker plats! Vi lastar ur kajakerna för att kunna få upp dem på gräset. Tältplatsen är verkligen helt plan, och så bekvämt det är när vi kan slå upp tältet på gräs, så vi kan använda tältpinnarna. 

 

Det blir en fantastisk kväll, bortsett från att det är lite myggigt. Klippan är som en mystisk, mytisk plats. Så vacker! Vi tar oss upp på valens huvud, den stora runda klippan mot söder. 

 

När vi är i färd med hugga in på kvällsmaten hör vi några konstiga ljud. Det knakar och brakar i skogen. Det är en ko! Med sällskap! En hel flock närmare bestämt. Och de är helt klart  nyfikna på vad det är för märkliga grejer på deras mark. De nosar på våra kläder som hänger på tork, mular på kajakerna och stökar omkring vid tältet. En buse försöker jonglera med skräppåsen, med mulen. 

 

Vi blir rädda att de ska försöka prova kajakerna, de håller nog inte för en ko. Jag får ta en gren och fösa bort dem. Sedan funderar vi lite. Vi vill inte hitta en ko i kajaken på morgonen. Det är tur att vi har bogserlinorna. De är inte bara bra för att hänga kläder på, de kan även tjänstgöra som tillfälligt stänga-ute-ko-stängsel. Det var ingen fara att de inte kan gå ner och dricka vatten, om de vill, för de har ett ställe en bit bort där de kan gå ner till vattnet.

 

Nu kan  vi lugnt sova, när vi vet att vi är ko-skyddade. På den klara himlen lyser månen stor och rund.